Riskerna till följd av lågdosstrålning bland människor bedöms i första hand genom extrapolering från höga doser och höga dosrater, främst bland överlevande efter atombomberna i Japan. Ytterligare information hämtas från patienter som undersökts eller behandlats med strålning och från anställda i verksamheter med strålning; dosraten är oftast hög även i dessa grupper och grupperna är selekterade.

Tillförlitligheten i riskuppskattningar debatteras därför ofta. Det finns dock en kohort om nästan 30 000 oselekterade personer ur allmänheten som utsatts för långvarig bestrålning med låga dosrater och doser, nämligen de boende längs Techa-floden
i södra Ural. Den radiokemiska Mayak-anläggningen där släppte under 1950-talet
ut avsevärda mängder radioaktivt avfall direkt i floden, och befolkningen har utsatts för både extern bestrålning och intag av radioaktiva ämnen.

Detta är tragiskt, men möjliggör nu epidemiologiska analyser av lågdosstrålning som kringgår många av de invändningar som riktats mot andra studier. En ny rapport följer upp kohorten under 57 år och redovisar en signifikant ökning av mängden solida tumörer. Risken är i samma storleksordning som internationella bedömningar
baserade på t ex Japan-överlevare. Konfidensintervallet är, föga förvånande, ganska stort, men det framstår som osannolikt att strålningsrisken vid låga doser skulle vara noll (vilket hävdats av vissa debattörer), och omöjligt att den skulle vara tio- eller rentav hundrafalt större än vad internationella expertgrupper anser (vilket ju hävdats av andra debattörer).