I och med utvecklingen av nya behandlingsmetoder ökar möjligheten till sofistikerad optimering av skyddet mot biverkningar på grund av oönskad bestrålning av vävnader utanför tumörområdet. Det är önskvärt att dels minimera stråldosen till sådana vävnader och dels minimera volymen av den vävnad som är utsatt, men av tekniska skäl är det oftast omöjligt att tillgodose båda önskemålen samtidigt. Nya dosplaneringsmetoder för att optimera behandlingen ger en förbättrad fördelning mellan framgångsrik tumörbehandling och avvärjda biverkningar.