De beräkningar som ligger till grund för hälsoriskbedömningar kopplade till exposition för joniserande strålning baseras vanligen på observationer utgångna från en genomsnittlig vuxen ”referensperson” enligt Internationella Strålskyddskommissionens (ICRP) definition. Det är uppenbart att den typen av beräkningar har brister när man t ex diskuterar tänkbara konsekvenser av terroristattacker med radiologiska inslag, större kärnkraftshaverier eller kärnvapenkonflikter. Dessa är uppenbarligen händelser som påverkar olika delar av exponerade befolkningsgrupper olika, inte minst barn.

I denna artikel i Health Physics beskriver Adams och medarbetare strålkänslighet hos just barn, med fokus på högre doser som kan utlösa akut strålsjuka (acute radiation syndrome, ARS) med utgångspunkt från utslagen blodbildande, s k hematopoietisk (H) förmåga – https://journals.lww.com/health-physics/Abstract/2017/12000/Estimating_Risk_of_Hematopoietic_Acute_Radiation.17.aspx Benmärgen, kroppens blodfabrik, utgör det organsystem som är mest strålkänsligt, varför H-ARS är det kliniska tillstånd som i första hand förväntas medföra livshotande komplikationer hos en akut och tungt strålexponerad befolkningsgrupp. Författarna har samlat data både från direkta djurstudier och från kliniska patientundersökningar som inkluderat olika åldersgrupper. Utifrån dessa data har man tillämpat en riskbedömningsmodell för att belysa inverkan av exponerade personers ålder för utveckling av H-ARS, och även risken att avlida pga strålexponeringen. Författarna gör beräkningar av median letal stråldos (LD₅₀), som följd av blod- och benmärgsskada. Beräkningarna utgår dels från mängden hematopoietiska stamceller (HSC) som krävs för 50% överlevnad, dels från det kritiska antal HSC (ofta definierat som antal CD34+ celler per kg) som krävs för återhämtning av blodbildningen efter stamcellstransplantation i kliniska studier, med patienter i olika åldersgrupper. Författarna konkluderar bl a att det kritiska antalet HSC som krävs för återhämtning är ca 3 gånger större för små barn (under 5 års ålder) jämfört med för vuxna, samt att beräknad LD₅₀ är åldersberoende och sämre hos unga. De yngsta barnen anges vara nära dubbelt så strålkänsliga som vuxna individer.

Vår kommentar: Sedan tidigare är det väl känt att barn är generellt mer strålkänsliga än vuxna, men kvantitativa uppskattningar har oftast fokuserat mest på cancerriskens åldersvariation. Denna artikel ger mer information kring faktorer som påverkar olika åldersgruppers strålkänslighet i blodbildande organ, och dess koppling till överlevnad efter högdosexponering. Författarnas slutsatser poängterar att vi bör vara medvetna om, och särskilt ta hänsyn till den extra strålkänslighet som i synnerhet små barn uppvisar, och beakta denna kunskap i våra medicinska behandlingsriktlinjer och beredskapsplaner inför större strålhändelser.