Månadsarkiv: oktober 2018

Fukushima-arbetare död i lungcancer – familjen får kompensation

Publicerad den av
Svara

Olika svenska och internationella nyhetsmedia har nyligen haft notiser med rubriker som ”Fukushima-strålning ledde till dödsfall” (se t ex Aftonbladet 2018-09-05). I artiklarna, som i Sverige oftast refererat till TT-text, har uppgivits att ” Japan har för första gången officiellt medgett att en anställd på det förstörda kärnkraftverket Fukushima avlidit efter att ha utsatts för strålning.” Under rubrikerna har dock ofta framkommit en något mer nyanserad bild, nämligen att en person som varit anställd vid Fukushima Daiichi-kraftverket, och pga det har utsatts för en (effektiv?) stråldos på 195 mSv, har avlidit i lungcancer och att familjen erhållit ekonomisk kompensation.

Vår bedömning: Cancer är en vanlig och naturligt förekommande sjukdom. I stort sett var tredje person i västländerna insjuknar och ungefär var fjärde dör av cancer. Diverse olika miljöfaktorer, bland annat joniserande strålning, kan medföra en måttligt ökad sannolikhet att få cancer. Vad gäller Fukushimaolyckan har FN:s vetenskapliga strålningskommitté UNSCEAR bedömt att man inte kan vänta sig någon statistiskt påvisbar ökning av cancer bland vuxna efter de utsläpp av radioaktivitet som inträffade i anslutning till kärnkraftshaveriet (se vår tidigare SREMC-notis). Den internationella strålskyddskommissionens, ICRP, tumregel är att en stråldos på 1000 mSv väntas, förenklat uttryckt, öka risken för cancerdöd med 5% (egentligen avses detriment, dvs ett sammanvägt värde för dödsfall och icke dödligt insjuknande). En dos på 195 mSv väntas alltså ge knappt 1% ökad risk att dö i någon cancerform. I det aktuella fallet är latenstiden från exponering till konstaterad sjukdom betydligt kortare än de 10-15 år eller mer man skulle vänta sig för en strålningsinducerad lungcancer.

Kompensation för sjukdom som kan ha orsakats av strålning finns i många länder. Reglerna varierar beroende på lokal lagstiftning och förhållanden på arbetsmarknaden. Eftersom det inte går att vetenskapligt bevisa att ett visst enskilt cancerfall betingats av strålning (eller av någon annan faktor som miljö, arv, infektion, etc) brukar reglerna bygga på en bedömning av ”probability of causation”, den Bayesiska sannolikheten att fallet orsakats av strålning. Arbetsmarknadsmyndigheten i USA, NIOSH, bedömer enligt webbdiagram att en stråldos på ca 420 mSv motsvarar en ”probability of causation” på 50% vid upp till 20 års latenstid.

I nationella rättssystem har ofta en sannolikhet på 50% ansetts berättiga till kompensation (alltså långt under de 95% som en forskare normalt skulle betrakta som ”signifikant” stöd för en hypotes). Nationella överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter kan vara ännu mer ”generösa”, alltså bevilja ersättning även vid lägre sannolikheter än 50%, vilket t ex är fallet i Storbritannien.

Sammanfattningsvis framstår det alltså som mycket osannolikt (men inte helt omöjligt) att det aktuella dödsfallet i lungcancer hos kärnkraftsarbetaren i Fukushima skulle ha orsakats av den extra stråldos han erhöll i samband med kärnkraftshaveriet. Det hindrar dock inte att beslutet om kompensation sannolikt har följt den japanska arbetsmarknadens regler.

Ny strålskyddslag, strålskyddsförordning och strålskyddsföreskrifter

Publicerad den av
Svara

I Sverige gäller sedan 2018-06-01 en ny strålskyddslag beslutad av riksdagen och en ny strålskyddsförordning beslutad av regeringen. Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) har därför gjort en total översyn av alla sina föreskrifter. Anledningen är att Sverige måste anpassa sitt regelverk till EU:s nya strålskyddsdirektiv från 2013, och det i sin tur har tagits fram p g a den internationella strålskyddskommissionens, ICRP, senaste grundläggande rekommendationer från 2007 (äldre EU-direktiv och svenska lagar och regler byggde på ICRP:s tidigare rekommendationer från 1990).

ICRP-rekommendationens och EU-direktivets syfte är att för människor undvika deterministiska skador och minimera risken för stokastiska skador, samt, som en nyhet för EU, att bevara biologisk mångfald och ekosystem (skydd av naturen fanns med redan i den förra svenska strålskyddslagen). Grundprinciperna är oförändrade (berättigande, skyddsoptimering, dosgränser) och tidigare bedömningar av risknivåer anses i stort sett vara korrekta, med undantag för ögats lins där risken för strålskada är större än man hittills antagit. Skyddstänkandet ska fokuseras på exponeringssituationen (planerad/nöd/befintlig) och skyddsoptimering ska tillämpas fullt ut i alla situationer. Dosrestriktioner ska användas för att undvika orättvisa dosfördelningar som kan följa av okritiskt utförd skyddsoptimering.

Allt detta är väl genomarbetat både i EU-direktivet och den svenska lagen. Det finns också en hel del andra förbättringar i den svenska lagen, t ex gällande ansvarsfrågor, ekonomi och avfall. SSM:s föreskrifter har fått en överskådligare och mer logisk struktur, med fokus på de krav som ställs i fråga om doser, utsläpp, osv i stället för olika verksamheter (sjukvård, kärnkraft osv). De återspeglar också att direktivet föreskriver en avpassad ansats (graded approach), t ex har för enklare och mindre farliga verksamheter tillståndskrav bytts mot enklare anmälningsplikt.

Dosgränsen för ögats lins vid yrkesexponering har skärpts från 150 mSv per år till 20 mSv per år (medelvärde över 5 år, max 50 mSv ett enskilt år). Övriga dosgränser är oförändrade i ICRP:s rekommendationer, men EU-direktivet är på ett par punkter mer restriktivt. Grundregeln för dos vid yrkesexponering har där satts till 20 mSv per år i stället för 100 mSv per 5 år med max 50 mSv ett enskilt år (på lång sikt alltså samma nivå men utan den flexibilitet mellan år som ICRP förordar). Referensnivån för högsta dos vid livräddande insats i nödlägen sätter EU till 500 mSv (i stället för ingen övre gräns för välinformerade frivilliga). Det har tvingat fram motsvarande ändringar i svenska regler.

SSM inbjuder specialintresserade till möten som arrangeras i Stockholm och landsorten med början 24 oktober. Inbjudan har väckt stort intresse och vi rekommenderar alla som vill veta mer att här anmäla sig till SSM.

Vår bedömning: För de flesta av våra följare kommer de nya reglerna inte att betyda stora förändringar under normal verksamhet i planerade situationer. Reglerna medger också en del förenklingar. Den skärpta dosgränsen för ögats lins kommer att ge bättre skydd för t ex läkare som utför interventionell radiologi, till priset av visst extra krångel i en övergångsfas. Att EU, utan något som helst vetenskapligt skäl, valt att avvika från ICRP:s (och tidigare Sveriges) medelvärde över 5 år kan dock medföra onödigt krångel och särskilt för stora arbeten i kärnkraftsindustrin en ökad kollektivdos.

De nya EU-reglerna kan också ställa till bekymmer i nödsituationer. Vi har rådfrågat Jan Johansson, strålskyddsexpert vid SSM, som påpekar att endast frivilliga får delta i räddningsarbete där stråldosen kan överstiga den vanliga yrkesdosgränsen. ”Eftersom dosgränsen för ett enskilt år nu har sänkts från 50 till 20 mSv kan räddningstjänsten tvingas anställa mer personal för att säkra ett tillräckligt antal frivilliga i ett nödläge. Det orsakar också en risk att räddningstjänsten ”ger upp” tidigare vid en stor strålningsolycka”, säger Jan Johansson. Och livräddning blir svårare, fortsätter han: ”Hittills har svenska regler varit att livräddning alltid ska genomföras, av frivilliga förstås, vid kärntekniska och andra radiologiska olyckor”. Den nya referensnivån på 500 mSv kommer att göra att det inte längre är möjligt. Visserligen är det osannolikt att en livräddare faktiskt skulle få en högre dos, men räddningsledare kan komma att tveka inför risken, särskilt som få räddningsledare kan väntas ha tillräcklig specialkunskap och erfarenhet för att bedöma vilka doser en insats kan leda till.”