I februari 2014 publicerades en reviewartikel över biodosimetri där författarna fokuserar på lämpliga biodosimetriska metoder (för extern exponering) vid tre olika scenarior: storskaliga olyckor, småskaliga olyckor samt strålexponering där fokus ligger på långtidseffekter av strålning. Artikeln diskuterar även för- och nackdelar vid biologiskt respektive fysikaliskt baserad biodosimetri och i vilka situationer respektive metod skulle vara mest användbar. Författarna konkluderar slutligen att vid storskaliga olyckor är fysikaliskt baserad biodosimetri ffa användbar i den mycket tidiga fasen av olyckan där triagering genomförs, medan biologiskt baserad biodosimetri fungerar bäst för att senare vägleda behandlingsinsatser.

(http://link.springer.com.proxy.kib.ki.se/article/10.1007%2Fs00411-014-0522-0/fulltext.html)

Radon – en luktlös, radioaktiv gas – är den näst vanligaste orsaken till lungcancer och den absoluta risken för att utveckla lungcancer är signifikant högre för rökare än för icke-rökare. The Environmental Protection Agency (EPA) i USA uppskattar att en radonnivå på 4pCi/L (ca 150Bq/m³) ger en livstidsrisk för död i radoninducerad lungcancer på 7/1000 för aldrig-rökare jämfört med 62/1000 för rökare. Vidare uppskattar EPA att radon i hemmen orsakar ca 21 000 dödsfall i lungcancer per år i USA. WHO:s refernsnivå för radon i hemmet ligger på 100 Bq/m3 och den motsvarande siffran för Sverige är satt till 200Bq/m3. De två mest effektiva principerna för att minska hälsoeffekterna av radon är 1) information till allmänheten för att testa för radon, ffa för rökare, och vidta åtgärder om för höga nivåer föreligger 2) rökstopp. Studier har dock ifrågasatt kostnadseffektiviteten med nuvarande strategier för att minska radonhalter och för interventioner mot höga radonnivåer. Riktade insatser mot personer med högre risk för radoninducerad lungcancer (exv de i högexponerade områden och fd eller nuvarande rökare) samt fokusering på rökstopp skulle dock kunna förbättra kostnadseffektiviteten.

Lantz et al: American Journal of Public Health March 2013, Vol 103, No. 3