Månadsarkiv: september 2020

Nytt hjälpmedel för att tidigt bedöma blod- och benmärgspåverkan vid akut strålsjuka

Publicerad den av
Svara

Individer som exponeras för höga stråldoser kan utveckla akut strålsjuka (eng: acute radiation syndrome; ARS), ett medicinskt tillstånd som kan vara livshotande, initialt främst pga skador på blod och benmärg. Den kliniska utvecklingen av ARS sker dock oftast relativt långsamt, med den djupaste påverkan synlig först efter enstaka eller t o m flertal veckor. Det är därför medicinskt angeläget att finna tidiga biologiska markörer som redan inom timmar eller enstaka dagar kan förutsäga ett senare, mer allvarligt sjukdomsförlopp. På så sätt kan viktig, adekvat medicinsk behandling insättas redan i ett tidigt skede, för att därmed förbättra patienternas prognos.

Ett flertal hjälpmedel finns idag tillgängliga för att tidigt efter strålexposition kunna förutsäga graden av och tidsförlopp kring hematologisk toxicitet, dvs skada på blod och benmärg. Så har t ex KcRN medverkat i EBMTs publicering av  en medicinsk ”pocket guide” kring handläggning av ARS och som innefattar just de initiala faserna av påverkan på antalet vita blodkroppar (leukocyter) och blodplättar (trombocyter) – se https://www.ebmt.org/sites/default/files/2018-03/EBMT%20Nuclear%20Accident%20Committee%20Pocket%20Guide%202017.pdf.  Graderingen av strålningsmedicinsk skada utgår ofta från den indelning som gjordes av prof Fliedner och andra tyska läkare kring millenniumskiftet inom det s k Metrepol-projektet.

En yngre generation tyska strålskyddsläkare har nyligen vidareutvecklat konceptet. I en aktuell publikation i Health Physics https://journals.lww.com/health-physics/Abstract/2020/07000/A_New_Smartphone_Application_to_Predict.9.aspx beskriver de en ny smartphone app – H-module. Författarna har i olika table-top-övningar noterat att Metrepol-konceptet är svårhanterligt i praktisk tillämpning, med omfattande och komplicerade graderingsformulär att fylla i vid ett flertal tidpunkter. I den nya appen har man fokuserat på endast inmatning av blodvärden (granulocyter, lymfocyter och trombocyter) under de tre första dygnen efter strålexposition. Man visar att denna information med hög träffsäkerhet kan prediktera senare hematologisk toxicitet, som kliniskt involverar främst infektioner och blödningar. Man jämför också den nya appen med andra liknande, men mer omfattande web-baserade hjälpmedel där blodvärdena används för att generera uppskattade stråldoser, såsom BAT, WinFRAT (länk för båda: https://www.usuhs.edu/afrri/biodosimetrytools) och HEMODOSE (länk https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4482456/).

Vår kommentar: I samband med klinisk handläggning av strålskadade individer vid RN-händelser kan den aktuella appen utgöra ett bra komplement till redan existerande web-hjälpmedel, bland vilka vi även vill framhålla den utmärkta amerikanska siten: www.remm.nlm.gov (ett stort antal programvaror refereras där under rubriken ”Bibliography”). Fortsatt uppföljning av denna typ av elektroniska program planeras ske via aviserade internationella konferenser senare i år – i dessa coronatider kanske huvudsakligen via webben!

Strålinducerad katarakt IV: Köns- och åldersskillnader

Publicerad den av
1

I tidigare inlägg om strålinducerad katarakt har vi refererat studier av epidemiologi, yrkesexponerade grupper samt biologiska uppkomstmekanismer. I detta avslutande inlägg redovisar vi att utveckling av strålinducerad katarakt synes kunna påverkas av såväl kön som ålder.

En könsskillnad antyddes i epidemiologiska data från Mayakkohorten (ca 25% kvinnor), där risken för katarakt noterades vara 2-4 gånger högre (p<0,02) (3,8 gånger högre för PSC) hos kvinnor jämfört med män (Azizova 2018). I prekliniska djurförsök har man vidare undersökt östrogenets roll och noterat att tidpunkt vid östrogentillförsel i anslutning till strålexponering kan ha betydelse för kataraktuppkomsten. I råttmodeller har man då sett att östrogen verkat skyddande mot katarakt om östrogentillförseln påbörjades efter strålning (Dynlacht 2008), men däremot ökade uppkomsten av katarakt och latenstiden minskade om den påbörjades före strålning (Dynlacht 2006). Könshormoner skulle därmed åtminstone till del kunna förklara skillnaden mellan män och kvinnor.

Ålder är en annan faktor av betydelse där naturligt åldrande leder till en ökad stelhet i linsen, med bristande ackommodationsförmåga som följd. I en review från 2013 har Dynlacht sammanställt både epidemiologiska och prekliniska data om bl a ålderns inverkan på strålinducerad katarakt. I denna framgår att man i djurexperiment har noterat att såväl hög som låg ålder kan ge ökad risk för strålinducerad katarakt och att olika stråldoser kan ha olika betydelse för uppkomsten, latenstiden och allvarlighetsgraden. Känsligheten har delvis berott på vilken dos som givits. Till exempel  noterades att doser på 2-3 Gy hos råtta ledde till ökad linsgrumling med snabbare progress hos yngre individer, medan doser på ungefär 3-9 Gy ledde till kortare latenstid hos unga djur, men snabbare progress och utveckling av svår katarakt hos äldre djur. Doser kring 9 Gy ledde till snabbare och allvarliga utveckling hos unga djur (dessa experiment utförda med låg LET-strålning) (Dynlacht 2013). Vad gäller människa talar vissa epidemiologiska studier (t ex av atombombsöverlevare) för att yngre personer har högre risk att utveckla katarakt efter strålexponering, medan andra studier inte har kunnat påvisa en sådan skillnad (Dynlacht 2013).

Vår kommentar: Kön och ålder som riskfaktorer för strålinducerad katarakt synes vara en komplex fråga, där graden av allvarlighet är beroende av vilket utfallsmått som använts (exempelvis latenstid eller progression till en viss allvarlighetsgrad av katarakt). Den fysiologiska orsaken till skillnaden i risk för katarakt könen emellan är ännu inte helt klarlagd och den till synes högre risken för strålinducerad katarakt vid såväl låg som hög ålder är heller inte intuitivt självklar. Dessutom tarvar tolkning av fynd i epidemiologiska studier alltid en viss försiktighet.